Ni vet den hårda lilla knölen jag hittade i Julians nacke för ett tag sedan? Den som läkaren inte hittade när Fredrik var där senast med Julian? Den är ju kvar och nu har jag äntligen fått en tid på VC för att kolla upp den. På fredag... Men så igår när jag nattade Julian och kramade honom så stannade mina fingrar över en utbuktning i huden. En gigantisk lymfkörtel under armhålan..mitt hjärta stannade där och då. Jag kände vidare och hittade en liten knöl till vid skuldran. Jag vågade inte känna mer. Dessa knölar var rörliga och ganska mjuka, så inte alls som den hårda popcornkärnan i nacken. Men jag blev så rädd. Nu ska jag försöka att inte tänka på detta tills på fredag. Dagarna kommer kännas milslånga. Jag är livrädd för cancer. Livrädd. Barn med Downs syndrom har en ökad benägenhet att få just cancer. Just barn då. Hos vuxna med Downs syndrom så hittar du knappt några cancerfall alls. Detta har forskarna uppmärksammat och det har forskats mycket på hur det kan komma sig att vuxna personer med Downs syndrom inte får cancer.... Men barn får. Väldigt många. Och då oftast innan 4 års ålder, men Julian som fortfarande är barn är är inte ur riskzonen än och absolut inte Walter. Vi som har två med DS har ju ännu större risk med tanke på statistiken.. Så nu håller vi tummarna för att det bara är vanliga svullna lymfkörtlar på fredag. Men det som spökar är Julians blodprover som vi tog för ett litet tag sen. Dom visade på B12 brist och lågt antal vita blodkroppar. Jag ger Julian vitaminer med b12 ibland och han äter kött så det låter så konstigt. usch nej nu börjar jag gråta, nu kan jag inte skriva mer. Jag ville bara informera er om vad som pågår här och kan ni snälla hålla tummarna för oss på fredag och skicka kärlek och en liten tanke till oss. TACK! 🙏🏻❤️
