Jag skulle ljuga om jag skulle skriva att jag inte är orolig inför morgondagen. Det känns som att jag omedvetet har gått och spänt mig inför besöket. Jag behöver få det där beskedet som jag hoppas kunna få imorgon: att allt är bra, för att kunna sänka mina axlar på riktigt. Vi ska alltså kolla Walters lilla hjärta tidigt imorgon. Läkaren hittade ett blåsljud. Förmodligen inget farligt och förmodligen kommer det växa bort. Men vi vet inte än. Orostankarna är ju väldigt bra på att spela upp scenarier som innefattar massa hemska saker. Men jag jobbar på det där. Att ta det när det kommer...OM det kommer. Inte måla upp värsta scenariet för att vara beredd på det värsta... Jag jobbar hårt på mitt tankesätt. Men ändå värker axlarna. Det finns en sak till som jag oroar mig över med Walter och som jag måste ta upp med läkaren imorgon. Men jag skriver mer om det sen. När jag vet lite mer. Jag vill inte att dessa tankar ska ta över utan tar en dag i taget. Allt kan hända i livet och när Julian föddes med Downs syndrom för 12 år sedan fick jag verkligen möta mina innersta tankar och känslor om livet..men även döden. Den förbjudna döden. Den blir ju mer närvarande ju äldre man blir, men den är alltid lika jobbig att prata om och tänka på. Men högst naturlig. Ja. En dag ska vi alla dö. Men alla andra dagar ska vi leva! Så det ska vi göra och det gör vi. Om än på ett lite annat sätt nu i Coronatider. Orkar inte ens skriva om Corona just nu, jag är så trött på den och oron den går hand i hand med. Läste om en kille med Downs syndrom som varit skyddad i hemmet i 10 månader och så behöver han sjukhusvård EN dag. Och just den dagen blir han smittad med Covid. På sjukhuset. Några dagar senare är han död. Det är så sorgligt. Så mycket sorgligt med den här förbaskade pandemin. Vi hoppas verkligen att den klingar av till våren och att vaccineringen går som den ska och att vi kan få en underbar ”vanlig” sommar! Myskillarna. ❤️ Vi har haft ett långt jullov och på tisdag börjar skolan igen för Julian och Aldous. Sen är det studiedag på onsdag så det är kort vecka. I dag var vi på lekplatsen och Aldous blev så glad av att träffa en klasskompis och få leka. Julian pratar om sin skola och sina kompisar hela tiden. Varje kväll frågar han: Är det skola morgon mamma? Och snart kan jag ju säga: ja. Oj, vad han kommer jubla då. Walter kommer vi nog hålla hemma. Han har lite mer än 15 timmar på förskolan och han behöver ju egentligen inte vara där nu när jag är hemma. Det är synd att fallen ökade nu när han hade skolats in så fint och han hade behövt fortsätta vara där, men samtidigt vill vi inte riskera något. Den stora frågan just nu är hur man ska lyckas vända tillbaka dygnet efter det här låånga lovet, haha! Blir inte lätt! 🙈 Vi kan väl inte vara ensamma om att ha barn som somnat sent på kvällen och sovit länge på morgonen va? Det dryga med att ha två kullar i olika åldrar är att de äldre gärna somnar sent och sover länge, medan de små däckar tidigt och vaknar tidigt...så då får man inte så mycket sömn själv. Utdragen nattning och tidig morgon. 🥳 Nu ska jag natta Julian här och sen få lite sömn själv inför imorgon (mental note: inte scrolla, inte scrolla, inte scrolla, bara sova direkt!) Önskar er alla en fortsatt fin kväll och en god natts sömn! ❤️ Ni är bäst! ❤️
