Då fick man sitta och fulgråta inne hos naprapaten (som jag bara träffat två gånger) i förmiddags... och vet ni vad? Det var så SKÖNT! Självklart började jag be om ursäkt direkt..men när världens bästa naprapat bara sa: ”låt det komma”, då gjorde jag det. Och jag kände att det gjorde så gott för själen. Jag tror man behöver gråta mycket mer än vad man gör, eller, nu tar jag för givet att andra inte heller gråter så ofta (ialf inte inför människor man bara träffat några få gånger) men JAG är iallafall sämst på det. Konstigt ändå? För det är ju världens naturligaste grej. Det är inte det att jag inte vill eller kan gråta, men jag hinner aldrig. Det finns inte tid eller möjlighet...Mina möjligheter dyker upp i form av ett sorgligt reklamklipp på tvn som jag råkar gå förbi..när jag är på väg någon annanstans...”mamma, har du slagit dig?”..mascaran rinner och ungarna behöver hjälp. Då får man torka tårarna och fokusera på sina uppgifter..för det finns inte tid. Men idag! I dag fanns det tid. För det är MIN tid. Hos naprapaten. Min gråt-tid, min massage-tid, min sitta i väntrummet-och ta ett glas vatten-tid...Bara min. Och då kommer tårarna. Jag sov inte ett skit inatt. Julian fick hög feber. Jättehög. Vi har inte haft avlastning på väldigt, väldigt länge. Och jag är så sliten och förbannad och trött. Trött på oron som är och har varit de här senaste månaderna. Händerna som flagnar av allt tvättande. Tjatet på ungarna att dom ska tvätta sig , den förbannade hjärtklappningen när man glömt. Jag tror vi alla har slitit och kämpat med allt möjligt den sista tiden och försökt hitta små glädjeämnen att hålla fast vid, men framtiden är oviss och det tär. Det tär så enormt. Jag är inte ensam och det är en sorts tröst. Vi känner alla mer eller mindre samma frustration och vi ska igenom det. Vi ska hålla i och ut tillsammans! Men emellanåt får man gråta en skvätt också.. Nu håller vi tummarna för att det är en vanlig förkylning med snuva och heshet och feber som Julian har fått, och att han snabbt kommer igenom den. Det var flera barn i hans klass som var sjuka och även personal så det verkar vara något som flera har fått. Julian är ledsen för att han inte kan vara i skolan men han är vid gott mod. Om bara febern kunde gå ner.
