Igår var en strålande fin dag, jag hade jobb att göra men bestämde mig snabbt för att gå till stranden och ta jobbet lite senare istället. Småttingarna fick vara hemma och Aldous och jag och vår fina granne med tillhörande barn åkte till stranden. Vi hade superkul och barnen lekte. Vid 14 skulle vi hämta Julian (han var på inskolning på sitt nya fritids som han ska börja på i höst). När du är över 12 år och har speciella behov så har du rätt till fritids trots ålder (korttidstillsyn). Både Fredrik och jag ska jobba i sommar och vi behöver därför ha Julian där. Julian hade en jättebra första dag på sitt nya fritids på måndagen och allt verkade gå bra. Men så får jag då ett samtal från polisen. Mina tankar började snurra direkt. Fick veta att Julian försvunnit och att personalen hade sett honom senast vid lunch, och jag tänkte att det var ju länge sedan, mycket kan ha hänt sedan dess. Jag blev så arg! Hur kunde dom inte ha koll? Julian var en inskolning och hade bara varit där två dagar, han hade även uttryckt hemlängtan fick jag veta sen. Då måste man ju som personal ha extra koll. Paniken jag kände var så hemsk. Jag trodde inte jag skulle få se honom igen…Det är en stor landsväg nedanför och hav åt båda hållen, Julian kände inte alls till området och han kan ju få för sig vad som helst. Maktlösheten jag kände var total. Mitt hjärta brister för alla föräldrar som är med om detta och utgången blir en annan än den för oss igår. Når jag kom fram till fritids så hade Julian precis hittats välbehållen av någon i allmänheten som stött på honom i skogen. Polisen kom direkt efter. Tack gode gud! Vi vet inte riktigt hur Julian tagit sig ut men det stod ett fönster öppet i rummet Julian hade varit i (ensam). Hans leksaksmobil låg vid fönstret och han pratade med polisen om att han tappat den. När Julian kom hem så sa han att han trillat ut genom fönstret. Jag vet inte hur fönstren ser ut där inne (Fredrik var den som skötte inskolningen) så jag har inte varit där alls så vet inte om det är möjligt att trilla ut. Men en anmälan kommer nu att göras och vi pausar inskolningen. Vi funderar på att ge Julian en riktig mobiltelefon så han alltid kan kontakta oss eller en GPS-klocka med möjlighet att ringa. Vi får se vad det blir, men det här gjorde oss riktigt riktigt rädda. Vi är bara så glada för att det slutade lyckligt och att Julian är hemma hos oss igen och tacksamma för alla som ville hjälpa. Jag tänker att i dessa lägen är sociala medier så himla fint. Man kan snabbt nå ut när man behöver hjälp. Jag delade på min story innan jag själv kunde vara på plats så alla i området kunde hålla extra utkik och fick så mycket respons! ❤️ Människor är så fina och hjälpsamma! ❤️ 🙏🏻 Vill även slå ett slag för polisen som är otroligt snabba när ett barn har försvunnit. De ville skicka med en hälsning också till barnföräldrar: att hota aldrig med polisen (då kommer polisen och tar dig etc) när det gäller barn för om ett barn försvinner så kan hen bli rädd och gömma sig för en polis som är där för att hjälpa! ❤️ Nu ska vi bara ta det lite lugnt här hemma och det tar ett litet tag att hämta sig från detta. Tack för all er kärlek! Kram!
